Covid-19 slog till i Karibien


Senaste vinter seglade vi omkring i Karibien, främst kring Windward Islands, när Coronan slog till. Vi fastnade i Fort-de-France på Martinique när utegångsförbud utlystes och grannöarna stängde sina gränser. Liggande under hela lockdown mestadels för ankar vid Fort Saint Louis blev utsikten över Fort-de-France centrum mer än välbekant. Den besättning vi hade räknat med för hemfärden över Atlanten tilläts inte flyga till varken Martinique, eller någon annan ö i Karibien, så vi funderade en hel del på hur vi skulle ta oss hem till Finland.

Men låt oss börja från början.

Förberedelser inför ARC 2019

I januari 2019 beslöt vi oss för att delta i ARC (Atlantic Rally for Cruisers) 2019, en amatörsegling/tävling som går från Las Palmas, Gran Canaria till Rodney Bay, St Lucia, med start sista veckan i november. I praktiken betyder det ju att man först måste segla båten från Finland ner till Kanarieöarna, sedan med ARC över till Karibien, varefter man tillbringar vintern och våren där, tills det i maj blir dags att starta tillbaka över Atlanten mot Finland. Vi talar alltså om en tio månaders seglats.
För att finansiera äventyret, beslöt vi att försöka få betalande gäster, dels på ARCen, men också i Karibien och på tillbakavägen mot Finland.

Båten, en Beneteau First 44.7 som heter Another Brick, hade vi köpt ett år tidigare från Poole i England, redan då med tanke på att segla över atlanten. Det är fråga om en snabb racer/cruiser, ritad av Bruce Farr, som beter sig lugnt också i stora sjöar ute på oceanen, trots att den väger knappt 10 ton. Här hemma i skärgården är den lite mera utmanande, eftersom den har ett djupgående på 2,65 m.

Den 27 augusti startade Marit och jag från Amiralshamnen, med första stopp i Hangö. Där plockade vi upp Marits kusin Jani, som skulle hänga med oss mot Kanarieöarna så långt semester och andra ledigheter räckte. På morgonen 28.8 lämnade vi så Finland och styrde söderut mot Gotland. Vinden var sydostlig, så det gick undan. I Visby väntade oss sedan en nästan tom hamn och samma sak kan sägas om de två hamnar vi besökte på Öland. Vinden hade nämligen vänt emot, så det gick betydligt långsammare då vi fick kryssa ner genom Kalmarsund. Man brukar ju säga att det gäller att kryssa ända tills man passerat Engelska Kanalen och förutom början ner mot Visby höll detta nog streck för vår del. 

Hotfullt väder på Christiansö

På södra Östersjön blåste det upp till kuling, stick i stäv, och vi spenderade först två nätter på Christiansö, sedan tre i Rönne, innan vi kunde ta oss till Kielkanalen. I Kiel fick vi vänta flera timmar på ett stort passagerarfartyg som kom ut genom den enda sluss som var i användning och därför hann vi inte längre än till Rendsburg till kvällen. Eftersom man inte får köra i kanalen i mörkret, beslöt vi oss att starta tidigt följande morgon, för att hinna med tidvattnet ut från Brunsbüttel – högvatten c. kl 13. Tyvärr slog dimman till senare på morgonen, så man fick köra nära stranden med ett öga på den, ett annat på AIS och radar. Framåt tolvtiden klarnade det upp och det visade sig när jag tog kontakt med slussen i Brunsbüttel, att kanalen hade varit stängd pga dimman. Jag tog kontakt för att fråga om läget i slussen – hinner vi tanka först, eller borde vi köra direkt till slussen. Till svar fick jag: “There is a problem, the police is waiting for you”. Jag stämde träff med polisen på tankstationen och de sa att jag inte följt ljussignalerna om att kanalen var helt stängd. “This is a federal offence”. Slutresultatet blev böter, 20€, vilket jag tycker var väl värt pengarna, eftersom vi hann med tidvattnet!

På Nordsjön gjorde vi strandhugg på Borkum, i Scheveningen (Den Haag) och i Ostende, men sedan fick vi köra non-stop till Plymouth, där vi skulle plocka upp två besättningsmän, Gunnar och Martin, den 17 september. Eftersom det utlovades utmärkta väderförhållanden startade vi, morgonen den 18 september över Biscaya, med kurs på Finisterre, men ytterom fartygsrutterna. Efter knappa tre dygns slör, med både delfiner och valar i sikte, närmade vi oss Finisterre. Då vred vinden emot och vi beslöt oss för att gå in till A Coruna, istället för att stånga oss vidare runt udden. Tyvärr var det fortsättningsvis hård motvind och regn de följande dagarna och vi stannade två nätter i Muxia och en i Baiona, innan vi kunde angöra Portugal och Povoa de Varzim. Hamnen i Povoa de Varzim är utmärkt och på tunnelbaneavstånd  från Porto, en underbar stad som är väl värd ett besök. Porto är faktiskt mycket trevligare än Lissabon, som var vår följande anhalt. Vi hade nöjet av lite lokalkännedom i form av sångarbrodern Tom G, som bor strax utanför staden.

Sedan gick resan vidare mot Madeira, alltid trevlig att besöka, där Martin och Jani var tvungna att lämna oss för att åka hem. Vi fortsatte efter ett par nätter, på tremanhand tillsammans med Gunnar, mot Kanarieöarna, där vi först angjorde Lanzarote. Eftersom vi hade gott om tid innan vi skulle vara i Las Palmas, körde vi lite sightseeing runt nästan alla öar. Den enda som blev osedd var El Hierro, eftersom det kändes onödigt att behöva kryssa hela vägen tillbaka därifrån. Den 20 oktober anlände vi till Las Palmas och Gunnar, vår härliga besättning, lämnade oss den 23, medförande vår Eberspächers kretskort till Finland för analys, eftersom de inte på Kanarieöarna känner till vad en värmare är. Annars funkar båtservicen bra i Muelle Deportivo de Las Palmas. Lokala Rolnautik fixade utan problem bland annat en ny hydrauloljebehållare till autopiloten.

Efter att ha gjort en avstickare per flyg till Finland ett par veckor kom vi igen tillbaka till LP för att förbereda ARC-starten – bunkra, gå på ARC-seminarier, fester etc. En knapp vecka före starten kunde vi välkomna vår besättning, bekanta dem med båten och köra på en liten träningsseglats.

ARC 2019

Starten gick i soligt väder och måttlig nordostlig vind och vi satte stora gennakern ner mot Gran Canarias sydspets. När vi närmade oss accelerationszonen var det dags att ta ner den och jag, som bäst kände båten, gick på fördäck. Här kom tyvärr besättningens oerfarenhet fram och nästa gång gäller det nog att träna mera före start. Vi lyckades broacha tre gånger innan jag fick ner strumpan över spinnun och fallguiden slets loss från masttoppen.

Atlantsegling i friska passadvindar

Början av färden gick sedan i ganska lugnt väder och vi, som seglar rätt bra i lättvind, höll oss på en nordligare kurs än största delen av fältet. Småningom fyllde passadvinden i och vi seglade mest för dubbel fock i psalmbok och två rev i storen. Kursen blev ganska nära “mellankursen” (i motsats till den nordliga och sydliga) som finns utmärkt på storcirkelkortet. Vi lyckades hålla ganska lågt i den friska vinden (20-28kn), trots besvärliga korssjöar, och behövde inte gippa alltför mycket. 

Färden fortsatte i lugnt tempo men med bra fart. Enligt organisatörens tracking gjorde vi som bäst 185 NM mot mål på 24h och höll oss i allmänhet nära 180. Grabbarna trivdes ombord och njöt av Marits goda mat. Sju fiskar lyckades vi också dra upp, sex Mahi-mahi och en tonfisk, trots att den nya rullen gick sönder nästan efter varje napp. Några squalls fick vi stå ut med under slutet av färden, trots att vi lyckades undgå de flesta och den 11 december kl 15:15:15 lokal tid gick vi i mål i Rodney Bay, efter drygt 17 dygn till sjöss.

Prisutdelning

I Rodney Bay blev vi väl emottagna och hann t.o.m. med på prisutdelningen för ARC+. Dessa hade startat två veckor före oss, men gjort en mellanlandning på Cap Verde. Vi stannade i hamnen ända till vår egen prisutdelning och det visade sig att vi blivit tredje i vår klass och totalt fjärde i hela cruisingklassen, inte illa för första försöket. Jag kan varmt rekommendera ett deltagande i ARC. Fint organiserat och en massa happenings både i Las Palmas före start, men också efter målgången i Rodney Bay.

Segling i Karibien

Vi stannade faktiskt på St Lucia över julen och åt bland annat  jullunch på ett mycket lokalt ställe i Rodney Bay. Kan inte riktigt säga vad vi fick oss till livs, en massa olika grejer, men musiken inomhus var på så hög volym att man inte uppfattade vad servitrisen sa. Som tur fanns det plats på terrassen.

Another Brick vid Tobago Cays

Den 27 december lämnade vi slutligen Rodney Bay och seglade söderut för att på tu man hand utforska St Lucia samt St Vincent och Grenadinerna. Tanken var att hinna bekanta oss med alla ställen innan våra första gäster anlände, så att vi bättre skulle kunna guida dem till de trevligaste ställena. Nyåret firades i Port Elizabeth, Bequia, med ett fantastiskt fyrverkeri.

Det är härligt att segla omkring i detta paradis och man blir nog biten direkt, trots att vindarna denna årstid är ganska kraftiga när man seglar mellan öarna. Det blåser i allmänhet kring 25kn och betydligt mera i byar och squalls, men vinden är varm och avstånden inte långa.

Tillsammans med Marits dotter, Jessica, som flög till Martinique den 9 januari, hann vi också grundligt utforska Martinique och Dominica. Hon igen blev grundligt biten av Dominica, den kanske fattigaste av öarna vi besökte, men också den där människorna var vänligast och mycket måna om oss. De tog faktiskt illa upp om man gjorde en ansats att låsa fast sin dingy vid bryggan. Det var deras brygga och de ser till att inget händer, sa de. Utan betalning dessutom. 

Sedan Jessica lämnat oss hann vi ännu med Guadeloupe, Les Saintes och Maria Galante, innan det var dags att återvända till Martinique för att plocka upp våra första riktiga gäster. Vi hade två omgångar med gäster i februari och mars och det blev en tur runt Grenadinerna i bägge fallen, med underbara Tobago Cays som höjdpunkt. Som en kuriositet kan nämnas att vi på andra varvet träffade på Bono när vi gästade Basils Bar på Mustique. Mitt emellan gästerna hann vi också uppleva karnevalen på Martinique, en fyra dagars folkfest där man gick man ur huse för att klä ut sig och fira varje dags olika tema, börjandes från Dimanche Gras och avslutandes med askonsdag.

Karnevalen före pandemin

Lockdown

Våra gäster flög hem fredag kväll den 13 mars och utegångsförbud utlystes den 15:e. Vi hade ingen aning om saken, men blev stoppade av några reportrar när vi var på hemväg från butiken. De undrade om vi visste att vi var olagligt ute och informerade oss om att man från kl 12 samma dag behöver ha en ifylld blankett per man, som säger vem man är, var man bor och i vilket ärende man är ute och rör på sig. Krux i rutan alltså. Även vilken tid man lämnat hemmet skulle fyllas i. Det var inte många tillåtna alternativ. Man fick förstås vara ute i jobbärenden, men det gällde ju inte oss. Annars var det tillåtet att gå till butiken, motionera (en timme per dag inom 1 km från hemmet), hjälpa släktingar och i början även att gå till kyrkan. Det fanns visserligen inte många butiker att gå till. De enda som fick ha öppet var matbutiker, bensinstationer och tobaksaffärer. Dessutom inskränktes vår rörelsefrihet till att besöka butiker på gångavstånd, eftersom bussarna och andra allmänna kommunikationer hade slutat gå.

Förutom begränsningarna dagtid rådde det också totalt utegångsförbud mellan 9 på kvällen och 5 på morgonen. Det var också förbjudet att vistas på beachen och även att gå i skogen. Att simma var endast tillåtet runt den egna båten. Till en början hade vi lite problem med den obligatoriska blanketten. Eftersom vi inte hade någon printer ombord, tvingades vi fylla i motsvarande uppgifter på rutigt papper, men efter ett tag lade de upp en nätsida där man kunde generera en elektroniskt ifylld blankett. 

Tidvis övervakades vi rätt noggrant, både av polisbåtar, flottans fartyg och drönare, men överlag var kontrollen mindre strikt i Fort-de-France än t.ex. i södra ändan av ön – vid Le Marin och St Anne. Orsaken var säkert att det i medeltal var endast 25-30 båtar ankrade vid Fort Saint Louis, medan det låg ett tusental båtar i Le Marin med omnejd. Där utdelades böter till över tvåhundra båtar och 450 personer redan i ett tidigt skede av lockdown. Till påsken utfärdades ett fullständigt utegångsförbud under hela helgen, uppenbarligen för att förhindra folk att ordna beach partyn, som traditionen bjöd.

Kö utanför matbutiken. Senare blev den mera organiserad med streck på gatan för korrekt distansering.

Man vande ju sig så småningom vid rutinerna och trots att man kunde få stå i kö utanför matbutiken i upp till två timmar (de släppte in bara ett begränsat antal personer i taget), gick det egentligen ingen nöd på oss. Man fördriver tiden med små händelser och inslag: titta, där går en människa! och så vidare. Vi följde också med intresse med allt som hände på de andra båtarna och lärde oss deras rutiner – de som steg upp i gryningen för att gympa på däck, de som i skymningen åkte i land för att rasta hunden etc. Det var också en viss omsättning på båtarna, dels på grund av att båtar från andra sidan viken ibland kom på besök för att handla och dels för att Martinique fortfarande var öppet och en fristad för EU-registrerade båtar.

Man hörde om ett otal incidenter som visade hur illa båtturister behandlades. Det var till exempel den norska familjen som lade ut från St Martin i början av lockdown för att segla till ABC-öarna. När familjen inklusive två små barn kom fram, med brist på både mat och bränsle, tilläts de inte komma i land. De facto tilläts de inte ens att ligga för ankar, utan gränsbevakningen tog dem på släp och bogserade dem ut på internationellt vatten.
En annan båt seglade från Martinique till Guadeloupe, båda franska öar, men mitt emellan ligger den självständiga Dominica. De försökte passera på flera sjömils avstånd, men blev bordade av Dominicas gränsbevakning beväpnade med stormgevär, som dels skulle ha dem till Dominica för förhör, dels skulle ha betalt. Det hela löste sig i och med att de via VHF lyckades koppla in den franska gränsbevakningen, CROSS AG, som övertalade sina Dominica-kolleger att släppa båten vidare. Efter den incidenten kom en rekommendation att inte gå närmare Dominica än 12 sjömil.

Motsvarande incidenter rapporterades från alla håll i världen, också Europa och då främst Portugal och Spanien, där t.ex. båtar som varit där en längre tid blev utkastade från landet, utan någon möjlighet att ta sig hem. Det samma gällde också för Kuba, som kastade ut samtliga främmande båtar. Internationella sjölagen åsidosattes totalt och båtar i olika grad av nöd vägrades både assistans och nödhamn.

Trots att vi låg för ankar och alltså inte hade direkt kontakt med andra båtar, blev vi bekanta med dem som låg mer eller mindre permanent vid Fort Saint Louis. Vår närmaste granne och dem vi hade mest kontakt med var ett svenskt par från Göteborg på S/Y Anna. I motsats till oss var Göran mycket social och nyfiken. Han körde jämt och ständigt runt med sin dinghy till de andra båtarna och pratade med folk och höll oss på så sätt uppdaterade med rykten och skvaller. De andra informationskällorna som fanns till buds var diverse webbsidor, t.ex. Noonsite.com (uppdaterade uppgifter om läget i hamnar och länder världen över) och Martinique la 1ère (nyheter på franska, inte vår starka sida). Dessutom fanns ett Cruisers Net på VHF tre dagar i veckan. Tyvärr drogs det från Le Marin, som var så pass långt borta, att vi med nöd och näppe kunde höra moderatorn, knappt någon annan, men åtminstone fick vi lite information på engelska.

Hemresan

Ursprungligen hade vi tänkt starta hemåt från Antigua på första maj. Vi skulle få besättning från Finland för färden över Atlanten och en del av besättningen skulle bytas ut på Azorerna. Så småningom blev det klart att det var omöjligt att kunna få tillstånd att flyga till Karibien. Arbetsrelaterade resor till Martinique var i princip möjliga, men även om andra båtar försökte med att deras anställda besättning måste få flyga in, fick också de avslag. Vi hade alltså att välja på att segla hemåt på tumis, eller lämna båten på Martinique och flyga hem. Det visade sig att alla platser, både i Marina de Marin och uppe på land, i stort sett var fullbokade. Dessutom var det ju mycket osäkert när man kunde tänkas få tillstånd att flyga tillbaka till Martinique. Och båtförsäkringen gäller ju förstås inte under hurrikansäsongen i Karibien…

Våra grannar, S/Y Anna hade en plats bokad på Grenada för upptagning, men det var mycket oklart när man kunde tänkas bli insläppt till Grenada. Visserligen meddelades det därifrån att man skulle anmäla sig till en databas om man var på väg dit för upptagning, men det var ingen som i slutet av april visste när Grenada skulle öppna portarna. Även om de skulle lyckas ta sig dit, så gick det inga flyg därifrån. Det ryktades om en eventuell flygförbindelse i juni…
De facto upprättades flygförbindelsen först i juli och då endast till USA à 2000 USD biljetten.

Ett par andra svenskar bestämde sig för att sticka iväg ensamma över Atlanten. Den ena, som också låg nära oss på en gammal Swan, hade gjort resan ett par gånger tidigare, medan den andra, Mats, nyligen hade köpt och iståndsatt en båt i Karibien. Mats tvingades sedermera överge sin båt på på Atlanten efter ett masthaveri. Båten har nyligen siktats nära Bahamas.

Vi bestämde oss för att senarelägga avfärden med ett par veckor i väntan på att hamnar skulle öppna i Europa. Det var ju en hel del båtar som planerade att åka över pölen och vi nappade på ett erbjudande av OCC (Ocean Cruising Club) att som icke-medlemmar ansluta oss till gruppen OCC West to East. Vi utbytte kontaktuppgifter och nyzeeländska PredictWind erbjöd sin trackingfunktion gratis till medlemmarna. Trackingen innebar att den kommunikationsutrustning man har, i vårt fall en IridiumGo satellittelefon, en gång i timmen skickar positionsuppdateringar till en server. Andra kan sedan ladda ner positionerna till en karta i PredictWinds offshore-väderapp. På så sätt vet den som är i närheten vem det lönar sig att kontakta ifall man råkar ut för problem under överfarten. Dessutom kunde man posta lite uppdateringar till servern och folk här hemma hade möjlighet att följa med alltsammans via en webbsida.

Den 15 maj startade vi slutligen från Fort-de-France, men åkte bara till St Pierre i norra ändan av ön, där vi fick sova för ankar för sista gången före överfarten. På morgonen den 16:e startade vi så mot Azorerna. Vinden var mestadels frisk de första fem dagarna och höll sig mest mellan 100 och 115 grader. Rätt gropigt, så vår kurs över grund varierade mellan 30 och 55 grader. Rätt mycket blev det att köra för vindroder, sedan vi fått det att fungera ordentligt. Vindrodret är en så kallad Hebridean, d.v.s. en konstruktion av ek och stål som säljs som byggsats. Inte helt trivial att sätta ihop, men den stora fördelen, förutom priset, är att den ganska lätt kan stuvas undan. Dessutom kan man fixa till de flesta reservdelar med handverktyg.

Hebridean i arbete

Det var inte någon större idé att försöka ta sig runt det azoriska högtrycket norra vägen eftersom det sträckte sig så långt norrut, och dessutom såg lågtrycken på norra sidan ganska otrevliga ut. Vi kom så småningom in i högtrycksryggen och vindarna blev lättare och mycket växlande i riktning, först kring sydväst och sedan nästan nordlig. Vissa nätter fick vi styra lite hit och dit för att undvika de värsta åskvädren. En dryg vecka efter start kom vi ut från lättvindsbältet och vinden stabiliserade sig kring NO – rakt emot om man vill till Azorerna. Så vi beslöt att vänta på ett ordentligt vrid, innan vi lade om kursen. 

Den 27 maj kom vridet och vinden stabiliserade sig kring mellan 60 och 80 grader. Vi vände norrut och stävade rakt mot högtryckscentrum. Det blev emellanåt att köra för motor och vi hann ta ner storseglet för reparation. Storen hade blivit illa åtgången både under ARCen och senare i Karibien. Jag hade införskaffat ett par kvadratmeter klisterduk, som vi nu klistrade och sydde fast.

Måndagen den 1 juni var vi så ute ur högtrycket och vinden friskade i från nordväst. Vi hade tänkt hinna till Horta till onsdagen, men det väntades att ett kraftigt lågtryck skulle dra över Azorerna just då, vinden var redan kring 26 knop, så vi bestämde oss för att vänta ut det. Vi tog ett par nätter då vi drejade bi och samtidigt hann sova lite bättre. Marit, som inte är så erfaren seglare, hade undan för undan velat förkorta vaktturerna nattetid och vi hade gått från tre timmar ner t.o.m. till en timme när det var stora sjöar och blåste som mest. Någon trafik att tala om såg man inte till, ett fartyg hade vi siktat visuellt på hela färden, en segelbåt och ett par andra fartyg på AISen. Båtarna på trackingen var inte så förfärligt långt borta, men alltför långt för att synas på AIS.

Torsdagen den 4 juni, på ingång mot Faial och Horta, siktade vi den första segelbåten, Ariel IV och växlade också några ord över VHF. Vi fick åter bromsa in lite, för att inte anlända mitt i natten och i gryningen på fredag anlände vi till Horta.

Horta

Felipe och Duarte från
Peter Cafe Sport

I Horta fick man inte komma iland. Vi fick ligga för ankar utanför marinan och man kan kanske ifrågasätta hur väl GDPR följdes – man var tvungen att meddela namn, födelsetid etc över öppen VHF när man anlände till Horta. Annars tog de väl hand om oss. Grabbarna på Peter Cafe Sport gick till butiken och handlade för oss, man skickade inköpslistan till dem via WhatsApp och de levererade till båten i skymningen utan extra avgift. Man kunde också beställa matportioner och Peters legendariska Gin (mörk gin). Vi beställde också tre kvadratmeter klisterduk till och sömmade och hade oss.

Allt som allt blev det åtta dagar i Horta, pga att det blåste rätt hårda nordliga vindar, som inte var så inbjudande när man skulle till Engelska kanalen.

Horta – Cherbourg

Söndagen den 14 juni, en dag innan man hade haft möjlighet att ta Covid-test för att kunna komma iland på Azorerna, startade vi mot Cherbourg. Vinden var fortfarande nordlig och frisk, men eftersom vindmätaren (ett år gammal) slutgiltigt hade sagt upp kontraktet, vet vi inte riktigt vad styrkan var. Vi seglade bidevind förbi västra udden av Sao Jorge och sedan öster om Graciosa. Där mojnade vinden och vi omgavs av kraftiga regnskurar, som förde med sig vindbyar i den annars allt svagare vinden. Strax före skymningen blev jag varse ett kluckande, som verkade komma närmare ifrån än från havet. Det visade sig mycket riktigt att vi hade en del vatten här och där under durken, främst på styrbords sida, eftersom vi gick för babords halsar. Fram med hinken och svampen alltså. Vattnet visade sig vara sött, så det verkar sannolikt att vi har en läcka nära någon av vattentankarna. Lite tråkigt, men inte direkt alarmerande. 

Vid tvåtiden på natten vred vinden nästan 90 grader, vi gjorde slag och kunde köra rakt mot målet. Vi seglar i allmänhet inte dikt bidevind, dels för att hålla lite bättre fart, men också för att vindrodret bättre ska klara av att hålla kursen och inte gå upp i vind. 0230 tog vinden slut, inte direkt oväntat, eftersom vi nu befann oss mitt i lågtrycket. Resten av natten och hela förmiddagen gick alltså för motor.

En flämtande bris byggdes upp på förmiddagen och 1230 hissade vi fulla segel. Emellanåt kom det riktigt bra pustar och vi kom till och med upp över 8 knop. Senare på eftermiddagen började vinden dö ut igen och 1700 blev det dags för motorn igen. Lite sällskap har vi haft av delfiner och dagens höjdpunkt var valen vi siktade 150 m från båten då den kom upp för att andas. Hann tyvärr inte få någon bild.

Seglingen fortsatte utan incidenter, men vi började dra oss allt längre österut, för att undvika största delen av ett lågtryck som sedermera spred förödelse på den irländska kusten. Helt lyckades vi dock inte undkomma, utan fick en släng av svansen under midsommardagen. Det hade utlovats kring 40 knop i byarna, vilket det mycket väl kan ha varit. Vi seglade med spirad fock, nästan plattis, med kurs rakt mot Bretagne. Vågorna växte sig större och större framemot kvällen och det blev till sist svårt att hålla ner fören, så att båten inte skar upp i nedförsbackarna och hamnade tvärs mot vågorna. Efter att ha fått en våg in i sittbrunnen stängde vi luckorna till kajutan för säkerhets skull. Vi konstaterade efteråt att vi hade noterat ett nytt fartrekord, 18.2 knop, säkert ett resultat av den hårda vinden och surfen nedför de stora 5-6 m höga vågorna. När det började skymma tog vi in några varv på focken och ändrade kurs norrut på skärande kurs jämfört med vågorna så att båten blev mera lätthanterlig. Vinden mojnade kring elvasnåret, sjön lade sig lite och vi kunde återgå till kurs mot mål.

Natten till måndagen hade vi enormt med mareld. Det var så mycket att det riktigt lyste upp natten. Samtidigt kom en flock delfiner för att leka och det var som att se ett våldsamt torpedanfall, när delfinerna simmade mot och under båten. Fantastiskt, men tyvärr omöjligt att fånga på bild.

På tisdagen kom vi så fram till “motorvägen” över Biscaya, livligt trafikerad och många fartyg att väja för när vi korsade den på väg mot Ile d’Ouessant, ön utanför Bretagne. Vi fortsatte mot Jersey och Guernsey, kämpande mot starka tidvattenströmmar, där man knappt kom framåt överhuvudtaget, kryssande mot strömmen. Den 24 juni kom vi så fram till Cherbourg, härligt med fast mark under fötterna efter nästan sex veckor till havs och för ankar. Vi blev varmt välkomnade, inga test eller restriktioner, utan det var bara att fortsätta ut på stan.

Engelska kanalen och Nordsjön

Vi fortsatte fredag morgon mot Calais och fick köra för motor över Seinebukten för att kunna dra full nytta av tidvattnet. Tyvärr friskade vinden i senare än utlovat, så vi missade ändå tidvattnet i Calais med ett par timmar. Vinden var redan uppe över 20 knop och vi plattlänsade för revad stor förbi Boulogne, då vi blev bordade av franska kustbevakningen. De sökte igenom båten på jakt efter droger, vapen etc, men hittade inget. De var nog annars vänliga och så, men en liten reprimand till dem: av någon orsak hade de öppnat ett fönster i styrbords aktre hytt och glömt att stänga det igen. Med tanke på vädret kunde det ha gått riktigt illa, men tur nog så hade det bara kommit några droppar in då vi upptäckte det öppna fönstret ett par timmar senare.

Eftersom vi alltså var sena, fick vi en 3 knops ström mot oss vid det smalaste stället på kanalen. Det var västlig vind med över 30 knop i byarna och vind mot ström är ju aldrig en bra kombination. Vi fortsatte för bara storsegel med ett rev och gjorde 8-9 knop genom vattnet, kring 6 knop över grund. Man fick hålla tungan rätt i mun i den krabba sjön. Efter Calais vände strömmen småningom med igen och sista biten mot Dunkerque gjorde vi 11 knop över grund, fortfarande för bara storseglet. Halv sex på lördagen lade vi till vid YC Mer du Nord, där en mycket vänlig ung dam visade oss till platsen vi bokat tre timmar tidigare per telefon.

Från Dunkerque fortsatte vi mot Rotterdam och Europoort som vi passerade i c. 30 knops medvind. Det råkade vara extremt mycket trafik, så MAAS-kontrollen fungerade i bästa flygledarstil. Please hold… Tio minuter senare: ta aktern på det fartyget och passera framför det… Fartyg X meddelar att de girar och går bakom er… Ganska hisnande i hård vind, stora sjöar och 9-10 knops fart!

Den Helder

Vi fortsatte genom natten, väjande för parkerade fartyg, vindkraftsparker och oljekällor och anlände på morgonen till Den Helder, en riktigt trevlig liten stad med mycket annat än den flottbas den är känd för. Vi blev förstås anropade av kustbevakningen, men de undrade bara varifrån vi kom och vart vi skulle. I Coronatider höll man hårt på distanseringen också här i Den Helder och t.o.m. “caféerna” erbjöd bara take away med kö utanför och prislista i fönstret.

Från Den Helder blev det raka spåret till Brunsbüttel och Kielkanalen medan tyska patrullbåtar stävade av och an, dock utan att varken stoppa oss eller anropa. Också här försenade vi oss ett par timmar i förhållande till tidvattnet. Det visade sig dock att den inkommande strömmen höll i sig nästan ända fram vid västra flodstranden, trots att strömmen i princip redan hade vänt.

Östersjön

Efter att ha väntat ut en storm i Rendsburg i några dagar tog vi oss till Kiel och vidare ut på Östersjön. Min kusin i Skåne tyckte att vi kunde komma förbi, men eftersom läget i Sverige var som det var (enligt en skylt var svenskar inte välkomna i Rendsburg heller), beslöt vi undvika landet. Blev alltså en sväng via Rönne igen och sedan vidare norrut.

Det blev aldrig mycket vind upp mot Öland, men vädergubbarna talade om en storm som skulle stryka längs Gotlands västra sida till natten. Samma storm blev väl sommarens värsta på Finska viken. Eftersom vi var på väg längs Ölands ostkust, beslöt vi ta det säkra(re) för det osäkra och tog in för natten i Böda – vi behöver ju inte berätta att vi gjorde ett strandhugg där. En timme innan vi kom fram började det ösa ner och fortsatte sedan hela natten. Hamnavgiften betalades i en automat och utomhus rörde sig inte en käft, fast det såg fullt ut inne i restaurangen. Den skippade vi och åt istället på båten, så trots att vi bevistade Sverige, så träffade vi inte en själ. Från Böda seglade vi sen vidare mot Finland. På vägen gjorde vi en liten pit stop i Kärrdal på Dagö, innan vi angjorde Finland i Hangö östra hamn. Det var den 14 juli, tio och en halv månad efter avfärden från Hangö. Som kuriositet kan nämnas att vi, efter att ha klarerat ut från Martinique, aldrig hade blivit inklarerade i EU. Inte på Azorerna, eftersom vi inte fick komma iland. Inte heller varken i Frankrike eller något annat EU-land.

Framtiden

Efter att ha varit snart en vinter i Finland – vi hade hoppats på en likadan vinter som ifjol och inte så här fruktansvärt kallt och snöigt – känner man nog suget att fara ut igen. Vi kommer att starta en vecka tidigare än senast, göra samma runda via Kanarieöarna, ARC och Karibien, men sedan antagligen föra båten till Medelhavet.

Ni är hjärtligt välkomna att hänga med, både på seglingen ner mot Kanarieöarna (eller delar av den), ARCen, semester i Karibien och tillbaka över Atlanten. Det kommer också att bli möjligt att segla med oss i Medelhavet, hösten 2022.

Markus Renlund

Leave a Comment

Your email address will not be published. Required fields are marked *