Efter Dunkerque fortsatte vi upp förbi Belgien längs den Holländska kusten. Vi passerade Rotterdam/Europoort i kraftig, kring 30kn medvind. Maas controllen fungerade som den bästa flygledning – vi anmälde oss när vi var på ingående för att passera mynningen och fick order att “stand by”. Strax innan vi kom till mynningen beordrdes vi att passera akterom ett visst fartyg och framför följande, det råkade nämligen vara väldigt mycket trafik den här gången. Efter att vi hade passerat, blev vi informerade att ett annat fartyg, som låg på kollisionskurs, ämnade gå akterom oss och att vi kunde hålla kurs och fart.

Den Helder

Småningom lugnade situationen ner sig och vi fortsatte vår väg upp mot Den Helder, som var nästa mål på vår resa. Det blev en del sicksackande mellan parkerade fraktfartyg, men annars förlöpte natten lugnt och på morgonkvisten styrde vi in till hamnen i Den Helder. Den Holländska sjöbevakningen anropade oss och ville veta varifrån vi kom och vart vi var på väg, men annars var det fritt fram att styra in mot hamnen. Sista biten hade vi sällskap av en fregatt ur den Holländska flottan och vi fick vänta en stund medan de blev inbogserade, innan vi fick tillstånd att anlöpa.

Den Helder var faktiskt en överraskande trevlig bekantskap, den största Holländska flottbasen, men också en riktigt trevlig småstad. Vi åkte vidare följande morgon med kurs mot Brunnsbüttel och Kiel-kanalen. Det blev alltså lite nattsegling igen, och den här gången var det tyska patrullbåtar som strök förbi oss, dock utan att preja oss.

Kiel -kanalen

Vi kom in i Kiel-kanalen först på eftermiddagen följande dag och faktiskt först ett par timmar efter att tidvattnet hade vänt. Trots att vi alltså hade tidvattnet emot oss de två sista timmarna uppför Elbe, så hittade vi en smal fåra längs den västra kanten där strömmen fortfarande var med oss största delen av tiden.
Inne i kanalen var det sedan lugnt, förutom att vi hade lite problem att hitta någonstans att förtöja för natten.

Följande dag körde vi till Rendsburg, och stannade där, eftersom det utlovades hårda vindar på södra Östersjön. Vi fick faktiskt vänta ut ovädret i tre dagar, innan vi fortsatte ut genom slussen i Kiel.

Östersjön

När vi kom ut på Östersjön var det nog fortfarande kraftig västlig vind. Vi beslöt att försöka undvika Sverige, eftersom svenskarna med sin koronasmitta inte var välkomna någonstans. Det blev alltså igen Bornholm och Rønne igen, innan vi styrde vidare norrut.

Det blev aldrig mycket vind på vägen upp mot Öland. Däremot hade en snabbt passerande storm utlovats till följande dag. Visserligen skulle den gå mera på östra sidan av Gotland, men vi beslöt i alla fall att ta in för natten på Öland. Man behöver ju inte berätta för nån att man gjort ett strandhugg i Sverige.

Två timmar innan vi nådde Böda hamn på Ölands ostkust började regnet hälla ner och det fortsatte så hela kvällen. Vi såg därför knappt skymten av några människor i Böda. Och alltså kan vi med gott samvete säga att vi inte kan ha blivit smittade.

Följande morgon satte vi kurs mot Finland, men på vägen stannade vi en natt i Kärrdal på Dagö, där vi bunkrade lite dryckejom.

Så anlände vi till sist, den 14 juli, tillbaka till Hangö. Det var ju mitt i säsongen, så allting var fullt, men som “långväga gäster” fick vi lägga beslag på gästhamnens reservplats.

Det var med blandade känslor vi lade till i Östra Hamnen. Skönt att vara framme, visst, och skönt att inte mera behöva fundera på vilka hamnar man får komma till. Men trots att det var mitt i den finska sommaren, saknade vi nog den västindiska solen och värmen. Det kändes rätt svalt med dryga 20 grader på dagen och långt under 20 på nätterna.