Under vårvintern låg vi upprepade gånger i Fort-de-France, Martinique för ankar.Dels för att det är en trevlig stad med många butiker och därför lätt att bunkra, men också för att vi hade flera gäster som anlände med flyg till Martinique.Sedan de får något år sedan inrättade en snabbuss ända ut förbi flygfältet, är det synnerligen enkelt att från flyget ta sig in till FdF.

Vi plockade upp våra sista gäster (som det skulle visa sig) i slutet på februari och hade då legat några dagar i Fort-de France, eftersom det var karneval i staden. Alldeles enormt med folk på gatorna fyra dagar i rad och varje dag nytt tema, som speglades i folks utstyrsel. Snart sagt alla var utklädda, inte bara de som deltog i paraderna.

Två veckor senare kom vi tillbaka till FdF med våra gäster, som skulle flyga hem sent på fredag kväll. På måndagen, den 16 mars, blev det utegångsförbud på Martinique. Då såg gatorna plötsligt helt annorlunda ut. Det var helt folktomt – de enda man såg var folk kom köade till butiken.

Köerna blev med tiden mera välorganiserade, med målade sträck på trottoaren, för att folk skulle hålla avstånd. Som värst kunde det ta en och en halv timme av köande, innan man blev insläppt i affären, eftersom bara ett litet antal människor fick vistas inne i affären samtidigt.

Det var för övrigt endast matbutiker, apotek och bensinstationer som tilläts ha öppet. På beachen fick man inte vara, till skogen fick man inte gå och motionera fick man bara en timme per dag nära hemmet. Busstrafiken stod stilla i åtta veckor. Det rådde fullständigt utegångsförbud mellan 9 på kvällen och 5 på morgonen och under påskhelgen dygnet runt. Ville man gå ut i något ärende på dagarna, så måste man ha med sig ett ifyllt formulär som sade vem man var och var man bor, vad man var ute i för ärende och när man begett sig iväg. Ansiktsmask krävdes inte, eftersom sådana inte gick att köpa, utan var reserverade för sjukhuspersonal.

Dagarna förflöt lugnt och de stora höjdpunkterna var när man såg människor som rörde sig. Till råga på allt kom det larm för en hel del fall av denguefeber, så myndigheterna sprutade insektgifter sent på kvällar och nätter, för att om möjligt hålla myggorna i styr.

När övriga butiker äntligen fick öppna åtta veckor senare, den 11 maj, var det plötsligt masktvång i alla butiker och köer till tygbutikerna. Vi antog att folk köpte tyg till att sy masker och göra business på det. Det tog däremot oss några timmar att hitta ett ställe som sålde masker och före det blev vi inte insläppta i den matbutik som inte hade haft något maskkrav dagen innan.

En knapp vecka hann vi njuta av denna ofattbara frihet, för på fredan, 15 maj, lättade vi ankar i FdF för att ta oss mot Europa, eftersom det såg ut som att hamnarna småningom skulle börja öppna upp på andra sidan pölen. Vi hoppades att också Azorerna skulle hinna öppna tills vi hunnit dit. Första etappen gick endast it St Pierre i norra ändan av ön, varifrån vi planerade att starta ut över Atlanten med tidvattnet, tidigt på lördag morgon.